All Fuzz

fuzz of life – trassel eller ordning i livet?

EM 2012 i Kiev

Ett äventyr i blått och gult till ett Kiev som sken som solen

Vi var nog inte ensamma att börja fundera över vårt val att spendera två veckor i den korrupta och farliga staden Kiev. Att även spendera samma tid på en camping som var långt ifrån klar, som saknade el, toaletter, duschar, mattält och storbildsskärm. Lägg även till fotbollsrasism och en stark hotbild mot svenska supportrar.

Ja vad hade vi gett oss in på, egentligen?

Fredagen den 8 juni, tidigt, tidigt på morgonen lämnade vi i alla fall tryggheten på söder för att sätta oss på en buss som 36 timmar senare skulle ta oss till denna farliga destination.

Vi hade förberett oss väl och läst på om alla hemskheter som skulle (observera att jag inte skriver kunde) hända oss. Vi hade ”rånplånbok”, adress till ambassaden, fotograferat våra pass, you name it.

Men redan på bussen började vi slappna av. Tänk vilket äventyr vi var på väg till. Vi hade inga höga tankar om vad som skulle vänta oss, förutom att vi skulle få uppleva fotboll på en av de största scener som går att skåda och njuta av många tusen fans som var där för samma upplevelse.

Jag kommer alltid att minnas:

Bussresan ner:
36 timmar med festande norrlänningar, ett tjejgäng som inte alls passade in, en busschaufför med snyggast mustasch på den här sidan om Juholt, en stackars blond ung reseledare som skulle hålla koll på alla öldrickande, manliga fotbollssupportrar och sången som skränades fram i bussen de sista 10 milen in till Kiev.

Hur det egentligen kom sig att vi bokade en bussresa ner kan jag faktiskt till 100 % skylla på min älskade make. Vi hade bevakat fygpriserna under en tid och inte hittat något som låg bra i tid eller i den prisklass vi kunde tänka oss. Men en dag hittade Johan en intressant länk till företagetLA Travelsom skulle åka ner till Kiev med fyra stycken bussar. Priset var rätt och tiderna var rätt. Så vi bokade. Men vi unnade oss lyxen att lägga 500 kronor extra per person för att få en sk sovbuss. Väl investerade pengar.

Resan ner gick fort. Otroligt fort. Det kan självklart ha att göra med alla förväntningar, all öl, alla härliga skratt som delades mellan, i alla fall en del, av resenärerna.

Campingen:
Jag lovar att jag inte överdriver om jag säger att vi var max fem procent tjejer boendes på campingen. Men jag mötte praktiskt taget aldrig något otrevligt. Visst de första dagarna kunde jag inte röra mig fritt mellan tälten, eller ens till toaletterna, utan att bli inbjuden på en drink (dvs halsa lite inhemsk vodka), bjuden på en öl eller bara pratad med på ett ganska oskyldigt sätt.

Stämningen var, i alla fall fram till Englandsmatchen, helt fantastisk. Man pratade fotboll med alla man mötte. Man möttes över lands-, stads- och klubblagsgränser. Det var ett intresse som stod över alla andra och det var EM.

Man kunde hamna på en stol, en filt eller en bänk bredvid någon man aldrig träffat förut och sen hade flera timmar gått och man satt fortfarande och pratade.

Självklart finns det ju idioter överallt. Jag hade först inte tänkt belysa det något men eftersom det ändå påverkade resan något vill jag ta upp det.
Som jag skrev var det mest killar på campingen. Vilket självklart bitvis ledde till en grabbig jargong. Men så fort man som tjej anslöt visades respekt. Förutom ett gäng i närheten av vårt tält som inte var här för fotbollen i första hand utan för att köpa sex, förnedra kvinnor och förnedra motståndarna.

Bredvid oss bodde ett gäng med en tjej och tre killar. Mycket trevliga personer från södra delen av Sverige. En eftermiddag sitter jag och Johan i skuggan vid vårt tält, dricker lite öl, spelar kort och har det allmänt trevligt. Då kommer ett gäng och slår sig ner hos våra tältgrannar och börjar köra riktiga rövarhistorier. Det var så osmakliga och smutsiga saker, så nedvärderande för kvinnor i stort och för de stackars tjejer som faktiskt satt hemma och väntade på att dessa idioter till killar skulle komma hem. Efter ett tag kunde varken vi eller tre av våra tältgrannar förmå oss att lyssna mer på de här personerna och bestämde oss för att lämna platsen. Men de här personerna var faktiskt de enda riktigt otrevliga vi stötte på under hela resan.

Men såg då campingen så där illa ut som media skrev? Nja, eller nej det kan man inte säga. Visst när vi kom ner på lördagen var det fortfarande saker som saknades. Till exempel el till toaletterna, städning av samma faciliteter, information om att man inte skulle spola ner toapapper för då blev det stopp (plus att det inte fanns några papperskorgar som kunde indikera att så var fallet). Mat gick inte att få de två första dagarna, öl fanns självklart. Efter ca en vecka fick vi även en egen bar på området, väldigt nära vårt tält… men det funkade ganska bra.

Duscharna funkade. Även om jag behövde Johan som vakt varje gång då det bara var väldigt, väldigt tunna draperier för. Vattnet var ibland varmt, ofta ljummet och ibland iskallt och det luktade skunk. Men det funkade. Man blev ganska ren, kunde skölja av sig all sand och ibland bara hoppa in där för att svalka sig i den ohyggliga Ukrainska hettan.  

 

Matcherna:
Första gången jag klev upp för trapporna på Olympiastadion i Kiev ställde sig håret upp på armarna. Rysningen drog sig ner över ryggen. Och avslutades som ett häftigt pirr under fötterna. Vilken otroligt vacker byggnad vi skulle få se tre fotbollsmatcher på. Stadion renoverades, för mångmiljardbelopp, under tre års tid inför EM vilket resulterade i en modern, praktisk och estetisk byggnad. Den kändes nästan lika imponerande som Olypiastadion i Berlin som vi besökte för ett drygt år sedan. Skillnaden mot då var att de här matcherna skulle vi få uppleva tillsammans med tusentals och åter tusentals svenskar.

Ja ni vet ju alla hur matcherna gick. Dvs uselt mot Ukraina, helt ok mot England och mot Frankrike visade vi äntligen att det finns spelare för Hamréns ”nya” spelsystem. Men det var inte spelet som gjorde upplevelsen. Det var publiken, det var stämningen och det var gemenskapen. Vi kom till stadion tillsammans, fyllda av hopp, upprymda av förväntan och glada att få vara där. Vi gick därifrån tillsammans, besvikna över uselt spel, besvikna över missad poäng eller glada över en fantastisk match. Vi upplevde alla känslor, tillsammans.

Att gå igenom hela Kiev den där natten efter att Ukraina vunnit var tungt. Att mötas av den euforin som Ukrainarna kände, deras stolthet över att ha slagit oss och deras glädje att ha fått se sin nationalhjälte göra två mål på storfavoriten (i den här matchen) Sverige. Ja om ett par år kan jag nog tänka tillbaka och känna en viss glädje över att varit där, det är ändå en historisk match vi fick uppleva. Sjevtjenko, skadad, gammal (35 år), uträknad. Satsade allt för att få vara med på plan, vara kvar som stjärnspelare när hemmanationen skulle inleda EM. I hans hemmastad, Kiev, skulle han bli historisk. Och visst sjutton blev han historisk. Två mål. Tungt för oss. Underbart för honom.

Det var en helt annan känsla att gå igenom Kiev efter Frankrikematchen. Ukraina hade samma kväll spelat mot England och förlorat. Men de festade och var glada ändå. Vart vi än kom den natten möttes vi av applåder, hig-five, kramar och ”- god game”. De hade sett hur vi vunnit mot Frankrike och grattade oss till en bra match. Stort!

Marscherna:
Det går inte att beskriva känslan i att tillsammans med tusentals gulklädda supportrar gå, sjungande i en timme genom staden för att komma till stadion. Det är något som bara måste upplevas.

Det är något speciellt att flera tusen människor spontant utbrister i ”Pissepaus, pissepaus, pissepaus… ” när 30-40 ölpimplande kissnödiga killar samtidigt väljer att tömma blåsan mot en husvägg längst vägen. Eller när tåget går förbi ett bygge, där byggjobbarna tar en paus för att beskåda den gulklädda härens invasion och får sjunget ”jobba, jobba, jooooobba” till sig. Gick man förbi en restaurang eller bar med svenskar utbrast tåget omedelbart ”Andra sidan/Ni där inne är ni klara”. Eller, något som jag är lite mindre stolt över, så fort en tjej stod och tittade på ”Visa pattarna…”.

Evetområdet:
Camp Swedens hjärta på vår lilla ö. Det var här man tillbringade stor tid och många UHA. Vi hade Marmeladorkestern som husband, en ständigt småpackad (och en gång stupfull) dj, matchuppladdning och öl i mängder (som kostade en tjuga).

Fan Zone:
Mitt inne i city hade man byggt upp en stor Fan Zone. Med storbildsskärmar, uppträdanden, försäljning och framförallt Swedish Corner. En ”liten” samlingsplats för alla svenska supportrar. Var det någonstans festen alltid (med ett litet undantag) var igång var det i Swedish Corner. Här dracks det öl (vad annars), sjöngs det allsång med hjälp av en trevlig trubadur eller en hyperaktiv, stekig, ”lekledare”. Det spanades fotbollskändisar, Glenn Hysén och Robert Prytz var ständiga gäster.

En dag hände dock något i Swedish Corner. Det var söndag eftermiddag och jag och Johan hade varit ute på sightseeing hela förmiddagen och tänkte att vi skulle ta en öl i solen. I Swedish Corner var det ganska glesbefolkat men det var inte det vi reagerade på utan Swedish Corner var inte gult. Istället befolkades det av svenska killar tillsammans med två Ukrainska tjejer var. Det tog ett tag innan vi förstod att kvällen innan, lördagkväll, måste varit stora ”raggkvällen” och många svenska killar skaffat sig en ny kärlek. En kärlek som var duktig och tog med sig ett förkläde i form av en kompis, första dejten.

Vi har skojat lite efteråt, men kanske ligger det en liten sanning i det, att det ska bli intressant att se hur många nya uppehållstillstånd som kan komma att sökas av ukrainska tjejer som hittat sin svenska drömkille under EM.

Ölen:
1 liter. Plastflaska. Ljummen. Lite avslagen. Pris 7 kr i affären. I plastmugg eller burk, en tjuga på eventområdet.
Jo det här var faktiskt en bidragande ”näringskälla” under våra två veckor i Kiev. Vinet gick inte att dricka och ska jag vara ärlig blev man galen av vodkan. Men ölen den funkade alltid.

 

En oförglömlig matupplevelse och tunnelbaneresa:
Inför andra matchen, den mot England, valde jag och Johan att inte åka till supportersamlingen direkt vid tvåtiden. Istället tog vi en lugn förmiddag på stranden med öl och läsning i skuggan. När klockan började närma sig matdags tog vi oss in till stan för lite tidig middag och ännu mer öl. Iklädda våra gula tröjor gick vi i det gula lämmeltåget in mot stan. In på en restaurang som, liksom hela Kiev, badade i Sveriges gula och blå färger. Där åts det, dracks det, sjöngs det och bjöd på en otroligt härlig uppladdning inför matchen. Vi både chockade och uppskattades av förbipasserande och de få restaurangbesökare som inte var Svenskar. Kommer aldrig glömma minen på den ensamma Ukrainska unga tjejen som hamnade med sitt vinglas mitt bland alla svenska killar. Men hon njöt nog innerst inne av all den härliga och trevliga uppmärksamhet hon fick.

Efter middagen gick vi till tunnelbanan för vidare färd mot mötesplatsen. Tunnelbanan ja… Vi var många svenskar på tåget. Och vi var svenskar som lät, sjöng och skränade… mitt i eftermiddagsrusningen invaderade vi tunnelbanevagn efter tunnelbanevagn. Det, tillsammans med middagen innan är en uppladdning jag aldrig kommer att glömma.

 

Öppna träningen:
Två dagar efter förlusten mot Ukraina bjöd laget in oss till en öppen träning. Och vi kom. Vi kom i mängder.

Från campingen gick vi över bron till fastlandet. En bro som inte är ämnad för biltrafik var nog inte heller ämnad att tusentals svenskar skulle gå på den samtidigt. Med lite panikkänsla tog vi oss i alla fall över en smått gungande och knakande bro. Men inget hände faktiskt, bron står fortfarande kvar.

In på stadion för dagen. I strålande sol, 30 + gradig värme och gulklädda supportrar i tusental. Där fick vi under en timme hylla vårt lag och visa att vi fortfarande står bakom, framför och omkring dem trots den tunga inledande förlusten.

Sångerna:
Tänk att jag fortfarande, en vecka efter hemkomst, städigt går och nynnar på ”Det finns bara svenskar i Kiev, det finns bara svenskar i Kiev, det finns bara svenskar i Kiev, och ölen den kostar en tjuga.” (melodi Turistens klagan). Det går liksom inte att få bort dessa rader från ”sång-centrat”. Det kan ju i och för sig bero på att den sjöngs ständigt under två veckors tid.

Vart vi än vände oss sjöngs det. På gatorna, på restaurangerna, på campingen, på tunnelbanan, på fan zoon, i marscherna och självklart på matcherna. Det var inte bara den här. Vi hade en stark (nja kanske inte…) repertoar av blå-gula sånger blandade med svenska klassiker och ljudliga vrål.

” Vi har Zlatan, vem faan är Ribéry, vem faan är Ribéry, vem faan är Ribéry,”
” Stå uuup vi är gul och blå, stå uuup vi är gul och blå, stå uuup vi är gul och blå, stå uuup vi är gul och
blå,”
”Kiev, det är våran stad, Kiev det är våran stad, Kiev det är våran stad, Kiev det är våran stad”

Alla härliga möten:
Känslan av samhörighet var ständigt närvarande. Man kände sig naken om man lämnade campingen utan något gult eller blått på sig. Med dessa färger skapade man självklara möten.

Vart vi än gick hittade man alltid någon att prata med. På restauranger inleddes samtal och diskussioner som varade i timmar. På eventområdet träffade man nya bekantskaper varje kväll. Efter att ha delat en öl, diskuterat spelsystem, matchvinnare eller favoritlag kunde festen och/eller diskussionerna pågå i timmar.

Tänk att vi behöver lämna Sverige för att vara öppna och trevliga mot varandra. Trist i det stora hela men väldigt härligt när man får uppleva det. Även om det så bara är för två veckor i Kiev.

Avslutning:
Det finns som sagt många minnen. Det här har varit två oförglömliga veckor som jag aldrig trodde jag skulle njuta så här mycket av.

Ses vi i Rio?

1 kommentar

  1. malin Wallin

    Vilken underbar beskrivning av ett blå-gult äventyr. Du får gärna använda mera ord nästa gång Emely jag kommer läsa den också//Kram Malin

Kommentera

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén